Ana ett mönster

Jag är bara så trött.

Och har flyttat. Igen.

Ingen är förvånad.

Men jag tror att jag mår bra.

Jag orkar med människor igen.

Det är ett bra tecken.

När jag orkar prata med människor.

Jag har stängt av så länge.

Bara släppt in en del.

Knappt det.

Nu jobbar jag på att ta upp kontakten med människor jag tycker om, men inte mått tillräckligt bra för att prata med.

Saker börjar ordna upp sig.

Tror jag.

Och ja. Nu pratar vi inte om de senaste veckorna.

Vi pratar år.

Lagrat kol

Jag tillät mig att sväva ett par centimeter över marken.

Dumt.

Men nu vet jag.

Och det känns precis lika hemskt som att inte veta.

Spend some time

Jag

förstår

ingenting.

Och det börjar bli jävligt tjatigt.

i can read

Fuck distance, be here now.

Ingenpanikallapåengångjagförst!

Jag är hemma och startar paniken.

Sammanfattning av lägerskolan så här långt:

And so it is

Jag åker buss i vårnatten och lyssnar på Damien Rice. Fint.

Vässaröbubblan är ett faktum.
Vässarösjukan börjar nog smyga sig på den med.

Men det är en helt magisk vår.

Det går nog bra i år också

Det sämsta med att må som jag gör är att världen är så fruktansvärt vacker på kvällen och fullständigt hemsk på morgonen. Varje morgon. Hela veckan.

Och att ständigt vara medveten om det.

Drabbad av livet

På ön mina vänner.

Solen går ner precis just nu. Vi är tre personer i matsalen. Det spelas musik i köket.
Det blir inte bättre än så här.

Fast det saknas någon i mitt rum.

Skynda dig på är du snäll.

Here we fucking go

Jag packar ner min dator nu.
Om några timmar åker jag till Vässarö.
Jag tror att jag har allt med mig.
Men det känns inte så.

Åh. Ljuva panik.